Små steg, hela tiden.

Små steg, hela tiden.

Hjärnan är inte riktigt med, speciellt inte på engelska. Och jag hatar det. Men jag vill inte lägga energi på att hata det, så någonstans har jag fått ge in för det. Acceptera att jag inte kan prata ordentligt. Jag säger fel ord så ofta, och ibland i helt fel ordning. Men istället för att spänna mig och oroa mig när det blir fel i hjärnan fortsätter jag att prata, och går vidare från där.

Dessa ord är mycket repetition av förra inlägget. Repitition är en stor del av mina tankar just nu. Inte nödvändigtvis negativa cirklar dock, utan som ett verktyg för att börja om, skriva om. Gör om gör rätt, eller hur var det?

Min terapeut och jag kom fram till en typiskt bra grej (TM), jag bör inte söka mig ett karriärsyrke, någonsin. Just för att jag alltid vill för mycket, och jobbar mig själv sjuk. Så sakta men säkert har jag börjat planera för vad jag skulle kunna göra i framtiden, om jag någonsin blir frisk. Betvivlar att jag någonsin blir helt funktionell igen efter att jag drivit mig själv så långt och djupt ner i utmattning.

Snart får vi ett nytt hem, då kan jag börja på nya rutiner. Och repetera detta, over and over and over.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *