Category Archives: Musings

Att sätta ord på det svåra

Delar vidare min kommentar som jag skrev som svar på Nanne Grönvalls blogg, DÄRFÖR HAR JAG AVBOKAT ALLA JOBB I ÖVER 3 MÅNADER HITTILLS:

“Så jag fortsatte rusa på, med siktet inställt på att bit för bit förändra allt det jag visste att jag inte kunde fortsätta åta mig.” – bit för bit förändra allt.
Sedan förra hösten jobbade jag med det själv, att bit för bit fixa små grejer, så att jag skulle orka mer. Jag ville så gärna orka mer än jag orkade, jag fick redan avsäga mig ansvar etc, jag sade upp mig från extra jobb (som student), och la åt sidan allt som inte var det viktigaste. Det viktigaste för mig var att bli klar med sista året av studierna, sedan skulle vi ta ledigt ett år, jag och min pojkvän/nya sambo. Det gick till februari, efter att jag varit sjuk 3+5 veckor under hösten, värsta förkylningarna jag har haft på länge som inte riktigt ville ge med sig.

Över nyår åkte vi iväg på semester till Malta, för att jag skulle få en paus. Jag brukade behöva vilodagar 2-1 två aktiva dagar en vilodag, men nu hade det förvärrats 1-2, en aktiv dag innebar nu två hela vilodagar. Jag klarade inte av alla kurser från hösten, men skulle göra klart tentan senare, medan jag började sista halvåret, med att skriva min Kandidatexamensuppsats, på Engelska. 3 veckor in, hade jag redan varit sjuk 1.5 vecka.

Pojkvännen åkte hem till sin familj i några dagar, och då släppte det, då tog det stopp. Eftersom att jag var student ville läkaren inte bestämma åt mig om jag skulle sjukskrivas, men sa “hade du jobbat hade jag sjukskrivit dig på en gång”. Jag var tvungen att medge att jag ville så gärna bara få, som du skrev ”Jag är så fruktansvärt trött, jag har inga krafter kvar, jag måste få vila lite”.
Jag vilar fortfarande, och hoppas att kunna komma tillbaka till livet snart, men det är en lång resa.

På tal om utmattningsdepression, så är även denna text viktig läsning. Tankar Om Utmattning – Att leva med utmattningsdepression. Och att bli frisk igen

Downsizing

I knew it, but I forgot; I didn’t really forget, I just… Didn’t connect the dots. Now, they are connected. So, I know I need to focus on one thing at the time, but I’m an expert of trying to do 10 things at once, preferably yesterday.

The realization was that my computer time was not very focused, but rather that I didn’t know myself what I was doing most of the time. As we moved, and moved our stuff, computers and desks, I understood that having that extra monitor may be a huge distraction for me, and that I need to stop.

I decided to run a trial, and only have my main monitor, and remove the other one; combined with the smaller desk I have dedicated the desk area to only computer.

In my mind I wanted to have a larger desk, preferably a corner version so I could have my coloring books on the side. At the end of this trial I will decide between the smaller version or the larger version of a sit/stand desk.

Små steg, hela tiden.

Hjärnan är inte riktigt med, speciellt inte på engelska. Och jag hatar det. Men jag vill inte lägga energi på att hata det, så någonstans har jag fått ge in för det. Acceptera att jag inte kan prata ordentligt. Jag säger fel ord så ofta, och ibland i helt fel ordning. Men istället för att spänna mig och oroa mig när det blir fel i hjärnan fortsätter jag att prata, och går vidare från där.

Dessa ord är mycket repetition av förra inlägget. Repitition är en stor del av mina tankar just nu. Inte nödvändigtvis negativa cirklar dock, utan som ett verktyg för att börja om, skriva om. Gör om gör rätt, eller hur var det?

Min terapeut och jag kom fram till en typiskt bra grej (TM), jag bör inte söka mig ett karriärsyrke, någonsin. Just för att jag alltid vill för mycket, och jobbar mig själv sjuk. Så sakta men säkert har jag börjat planera för vad jag skulle kunna göra i framtiden, om jag någonsin blir frisk. Betvivlar att jag någonsin blir helt funktionell igen efter att jag drivit mig själv så långt och djupt ner i utmattning.

Snart får vi ett nytt hem, då kan jag börja på nya rutiner. Och repetera detta, over and over and over.

Taking responsibility for oneself

A little over a month ago, I took the step to start eating anti-depressants again, after 4 years of trudging along without them.
This is not something I want to hide, partly because I find that it can be helpful to others who need help (I am not saying that Medication is the ONLY solution!), and partly because I find it might be helpful for people to understand who I am (since we’re “friends” and all[this post was initially intended for Facebook, but as I couldn’t stop writing I am now posting it on my blog, publicly]).

I begun taking the medication because I had found myself, over and over again, with impulses that scared me, even if I had them under control. I was looking to save myself before the day came when I could not control said impulses. These always occurred together with PMS, I’m thinking that there might be a PMDD connection here. My mood swings would be insufferable, and some of you have had to suffer.

As I came to realize that I had found someone I was getting ready to spend a big part of my life with, I felt that it wasn’t fair to him (because apparently repelling friends due to mood-swings just didn’t get the message across for me) to have to suffer through this. The realization did not come immediately. I did actively try to become “a better person” for months and months, we always talked about it and we figured out some solution, and then BOOM the mood-swings were back. I would usually only get one week of “being normal”, maybe two weeks if I was very lucky, before it was back to roller-coaster hell with emotions and impulses.

I had thought about medication for months, and I made the decision. Yet, it took another few weeks, maybe even months, before I actually picked up the phone and got an appointment. But let me spare you the details of me dealing with the doctor.

I begun to eat medication, had 2 HORRIBLE weeks, crawling skin, restlessness, feeling incredibly uncomfortable in my own skin. Normal side-effects when you begin eating these types of medication. Then one day it was better, and I was back to being somewhat functional.

Last week my boyfriend visited for a few days, during PMS week. Nothing, zip, zilch, nada. No Mood-Swings. NO MOOD-SWINGS!! I was normal, happy, and I was never afraid that I’d just step out into the road in front of a fast moving car. The crazy was gone. The crazy IS gone! And I am happier for it.

Now, I want to finish this off by sharing a little secret: Part of me knew, for these 4 years, that I was much worse off without medication, but I just did not want to eat any so I kept trying to figure stuff out. I kinda regret it, but at the same time it was an experience, and I wouldn’t be where I am right now without it. Now I am sharing this knowledge with you.

Confusion

This url suggest that the blog should be written in Swedish. Men jag vet inte riktigt om det är vad jag vill. Neither do I know if I want to write in English. Därför kommer det vara obestämt för tillfället. Det viktiga för mig är att jag skriver igen.

But what  does one write about these days? It used to be political, politically bound. I’m still dedicated to the cause, but I require an outlet for my creative side.

Jag ser. Jag lyssnar. Jag känner. 

We’ll see where we end up.